Saken är att man måste känna att man har en chans. Att det inte bara är mörker.

Man sitter hög som ett hus i en lägenhet och är skyldig en enorm summa pengar och tänker inte ens att man ska sluta. Hur blir det så? Jag vet inte. Kanske var det för att försämringen gick så långsamt att jag inte såg den.

Jag var aldrig hemma från jobbet, var inte kriminell. Jag var… en funktionell brukare. Pengar löste jag med lån från vänner och föräldrar. Det var först i tjugofemårsåldern som jag helt spårade med kokain och spel. En del helgkvällar rök det femtiotusen spänn och det var ändå långt innan jag nådde botten. Det går ju alltid att gräva hålet djupare.

Till slut var skulderna uppe i en halv miljon kronor och en morgon slog det mig att jag hade varit vaken i sju dygn. Jag bara fortsatte varva spel, kokain och sprit. Man är som i ett ingenmansland. En morgon ungefär då landade allt i mig … jag vet inte. Det bara gick inte längre. Jag lyckades ta mig hem till mina föräldrar och ringde soc, och fick komma dit dagen efter.

Jag skrevs in direkt och så. Då hade jag hunnit bli trettio år gammal. En månad senare lades jag in på behandlingshemmet Olsgården. Det var skitbra, man lagade mat och snackade. Alla hjälptes åt. Man var en i gänget, och man slapp vara ensam. I den vevan började jag gå i KBT-terapi också.

Det är konstigt hur man får syn på sig själv när man pratar med någon annan. Man lär sig hantera sina känslor. Jag insåg att jag inte ville hålla på med den där skiten längre och samtidigt kom jag i kontakt med Hittarps gatulag. Vad ska man säga? Vi är ett fotbollslag med mycket socialt umgänge. Jag är där flera gånger i veckan och det har blivit en safezone. Folk där fattar vad man har varit med om och vad man slåss mot.

Fast ens problem försvinner inte bara för att man är nykter och livet börjar om. Nu skulle jag plötsligt ta ansvar för saker jag gjort när jag var en helt annan människa. Som allt jag var skyldig. Skulderna. Jag vände och vred på inkassobreven och såg bara mörker.  Man kan ju inte trolla, liksom.

Det var bara av en ren slump jag snackade med någon ute i Hittarp om det. Personen sa att jag kunde kontakta skuldrådgivningen på kommunen. Min första tanke var väl: nä, inte fler kommuntanter. Allvarligt talat, man är lite defensiv, eftersom man varit så utsatt och sårbar.

Jag åkte ändå dit till slut och till min förvåning var det som att prata med vem som helst. Om du fattar? Vi gjorde en budget. Snackade och stämde av läget. Det var gott snack, faktiskt. Hon visade mig vilka val jag hade. Det är rätt skönt att någon fattar och står på ens sida. Saken är att man måste … känna att man har en chans. Att det inte bara är mörker. Det var väl det som hände när jag fick lite styr på ekonomin. Även om det var tufft att hamna hos kronofogden gick jag inte under. Det var hårt, men jag förstod att det finns vägar framåt, trots skulderna.

Idag jobbar jag och får behålla en mindre summa för att klara mig. Till hyra och sånt. Läkare och mediciner. Det blir inte många kronor över. Resten dras för att betala räntan på det jag är skyldig. Men jag hoppas på skuldsanering framöver. Om man jämför med hur jag hade det innan …  jag är okej.

Skillnaden nu är att jag bara lever på de pengar jag har och kollar extrapriser i butikerna. Willys hade billigt bacon förra veckan, så jag köpte fyrtio paket och frös in. Jag gör min egen sylt. Plockar björnbär och fixar. Jag har inget emot det och jag håller sig sysselsatt.